Ja då kan man ticka av en sak till som jag velat göra, nämligen att cykla upp för Majella via Passo Lanciano.
Efter några lata dagar, bara ett lugnt löppass på drygt halvtimme (med träningsvärk, cykelmusklerna var ingen nytta till) och en 40km cykeltur i omgivningarna, var det så dags för en liten utmaning.
Idag nöjde jag mig med två väskor, väskan på styret och en väska bak. Packningen bestod av kläder, för mycket, mackor och kaffe (äntligen fick jag användning för termosen som jag släpat på hela vägen hit), en kylklamp???? och bygelåset (vad jag nu skulle ha det till, hade inte tänkt lämna cykeln). Egentligen hade det räckt med en cykeljacka och en vattenflaska, jag hade två. Man passerar många barer och restauranger på vägen upp och rinnande vatten från kran finns på flera ställen. Men jag är ju van vid att ha packning med mig.
Det är tyvärr inte så att det är flack cykling fram till berget, det går upp och ner fram till att den riktiga stigningen börjar. Faktum är att den brantaste stigningen var på en liten väg ett tag innan. Den var riktigt brant och plötsligt kom en hund rusande ut på vägen och morrade och skällde. Jag brukar inte vara rädd för hundar men den här var lite föör närgången. Där hade ingen cyklat tidigare tror jag, OsmAnd hittade den genvägen. Jag fick en liten adrenalinkick måste jag erkänna.
Annars var vägen upp inte jättebrant, men det gick ju uppför hela tiden. Vid Passo Lanciano på ca 1300 m höjd, stannade jag och köpte en Panini och en Cola. En annan cyklist på racercykel och tunn ryggsäck, han hade fattat att man inte behöver en massa packning, såg jag där ätandes det samma. Sedan bar det uppför igen, förbi skidliftar och lägenheter för skidboende. När jag nästan var uppe, mötte jag cyklisten jag nämnde, och han SJÖNG på vägen ner. Han kunde nog också ticka av det han velat göra. När jag nått 1890 möh fick jag inte cykla längre.
Jag ställde cykeln, och låste den faktiskt, och gick lite högre upp till en utsiktsplats och tog lite foton.
Nervägen gick naturligtvis mycket lättare, men handlederna fick jobba hela tiden med att bromsa.
Sedan var det lite upp och ner tills jag nådde "hemmet" i Arielli.
Totalt blev det 100 km cykling.
Annars var vägen upp inte jättebrant, men det gick ju uppför hela tiden. Vid Passo Lanciano på ca 1300 m höjd, stannade jag och köpte en Panini och en Cola. En annan cyklist på racercykel och tunn ryggsäck, han hade fattat att man inte behöver en massa packning, såg jag där ätandes det samma. Sedan bar det uppför igen, förbi skidliftar och lägenheter för skidboende. När jag nästan var uppe, mötte jag cyklisten jag nämnde, och han SJÖNG på vägen ner. Han kunde nog också ticka av det han velat göra. När jag nått 1890 möh fick jag inte cykla längre.
Jag ställde cykeln, och låste den faktiskt, och gick lite högre upp till en utsiktsplats och tog lite foton.
Nervägen gick naturligtvis mycket lättare, men handlederna fick jobba hela tiden med att bromsa.
Sedan var det lite upp och ner tills jag nådde "hemmet" i Arielli.
Totalt blev det 100 km cykling.
Nu kommer det inte att bli så mycket cykling på ett bra tag. Jag har anmält mig till Vasaloppet och där har jag ingen nytta av cykellåren. Jag måste bygga upp överkroppen som har förtvinat.
Bilder: 1890 möh, jag från toppen, utsikt, bergstoppar på över 2500 m sett från utsiktsplatsen dit jag gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar